Tänkte skriva lite om mina mål och funderingar. 

Som många kanske känner igen sig i är att man är supermotiverad de första veckorna och sedan så rinner allting ut i sanden. Man börjar hitta på en massa ursäkter och tillåter sig själv att ta vilodagar när man egentligen inte hade planerat att ha en vilodag från första början. Man tänker "jag kör senare/imorgon istället" och tillslut så står man där 3 månader senare undrar hur det ÅTERIGEN kan ha gått åt helvete. Så har det varit för mig iallafall. Jag vet exakt vad det är som felar med mig, vad det är som gör att jag lägger av att träna. När motivationen börjar tryta så sätter huvudet igång och kommer med alla ursäkter och undanflykter. 

- Jag har inte sovit tillräckligt 

- Klockan är för mycket

- Jag ska träffa en kompis 

- Umgås med familjen är ju faktiskt en helt okej ursäkt till att inte träna! (eller?)

- Jag körde ju så hårt igår så kroppen måste vila

 

Ja listan kan göras lång. Alltid finns det något som gör att du prioriterar bort träningen. Jag vet inte hur många gånger som jag faktiskt bytt om,  åkt till gymmet, kommit fram och sett hur mkt folk det är och vänt i dörren för att jag tycker att det är jobbigt med så mycket människor.

Jag är inte bekväm i gymmet! Jag vill inte att 100 människor ska stå och stirra på just mig när jag svettas som en liten gris för att jag "springer livet av mig" i 9,5km/h. Jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka "herregud vad fan sysslar bruden med" eller "vem tror hon att hon är?". Detta är tankar -undanflykter- som uppstår. Det är inte en enda jävel i dedär gymmet som kollar på mig, det finns inte någon som tänker något illa om mig bara för att jag svettas. Demonerna måste bort! Mina hjärnspöken är det som är mitt svåraste hinder att övervinna. 

Jag är en 27-årig singeltjej och jag har absolut ingenting i mitt liv som gör att jag kan rättfärdiga att det är okej att inte träna. Jag mår ju bra av det! Så vad är problemet?! 

 

I alla fall, denna gången tänker jag inte sätta upp en massa mål. Jag tänker inte sätta en massa onödig press på mig för att om jag misslyckas med målen jag sätter upp så kommer jag bara ha ytterligare en ursäkt att inte fortsätta träna.. "Jag klarar ju ändå inte målen så....". 

Men vi kan säga såhär, jag hoppas på att till sommaren (första dagen som jag sätter på mig bikinin och visar mig bland folk) ha gått ner 10 kg. Skulle tippa på att jag har 16-20 veckor på mig så det låter ganska rimligt.

Jag hoppas även att jag ska vara i så pass bra form att jag springer Midnattsloppet. Det skulle vara så himla kul! 

Men det krävs ju att jag håller igång träningen som sagt. 

 

Denna gång tänkte jag även försöka att fokusera lite mer på gruppträningar. Som jag nämnde i mitt andra inlägg så är det lite svårare att avsluta träningen bara för att man känner sig trött (vilket även det är ganska vanligt hos mig). Skriver jag upp mig på ett pass som varar 55min kommer jag vara tvungen att köra dessa 55 minuter och kan inte halvvägs in bara lägga av. 

 

Det är skönt att äntligen ha kommit till den här insikten som jag har. Jag har väntat ett tag på att få lite motivation till att sätta igång. Men som vanligt har det varit en massa ursäkter till varför det inte blivit av. 

- Julen

- Resa till USA (kommer ju ändå inte äta nyttigt där så varför börja innan (resan är för övrigt gjord nu))

- Känt mig sjukt och låg 

 

Men nu så, nu är det slut på ursäkter. Enda mottot jag ska gå efter nu är "Idag gör jag - imorgon "ska" jag".