Och nu sitter jag här och bara känner mig lamslagen o nere. Saknar sällskap och kramar. Inte nog med det är det tyst i telefonen så inte ens ett svar på smset kan man få. Det verkar som att det är en riktigt tycka-synd-om-sig-självkväll ikväll. Och det är väl okej? Det händer ju trotsallt inte alltför ofta...

Kanske det bästa vore att åka till gymmet egentligen. Men jag undrar om jag verkligen orkar. Mina tankar snurrar åt alla möjliga håll och jag vet inte om jag skulle kunna fokusera eller om allt bara skulle bli pannkaka. Klockan står i princip stilla - jag är inte trött och inte heller speciellt intresserad av att hitta på något som får tiden o flyta.. Men vi får se om jag kanske orkar ta mig i kragen och springa en stund på löpbandet ändå. Det vore väl trotsallt det bästa..