Förra gången som jag började träna hade jag gjort upp ett schema med mitt mål - var jag ville vara om x antal månader. Jag hade även gjort upp delmål på vägen så att jag hade någonting inom den närmaste tiden att se fram emot. Det kunde vara att jag skulle ha gått ner ett antal kilo eller att jag skulle klara av o springa en viss tid i en viss hastighet.. Denhär metoden höll i ungefär en månad för min del. I början var jag riktigt peppad och fokuserad på mitt mål. Men efter några veckor rann allting återigen ut i sanden. Och varför då? Jag vet faktiskt inte. Jag skjöt på träningen varje dag för att jag istället bokade upp saker att göra med vänner, för att jag skulle jobba eller för att det fanns en serie som jag ville titta på. Jag tror det har med att jag satte för mycket press på mig själv. Jag pressade mig själv till att jag MÅSTE klara detta och det ledde till en stress som ledde till att allting bara blev pannkaka.

Denhär gången känns allting annorlunda. Jag har fortfarande ett mål med min träning, det måste alla ha! Man måste ha en drivkraft. Har man ingen drivkraft så har man ingen motivation. Men det som är skillnaden denhär gången är att jag tränar endast för min egen skull. Förra gången så var det folk i min omgivning som ville att jag skulle börja träna, och det fungerade i början. Jag blev ju peppad och kände att dethär klarar jag - i typ en månad. Denna gång gör jag detta för MIG, ingen annan kan komma o påverka det utifrån längre och det är en riktigt skön känsla. Jag har fortfarande mitt mål som sagt, men skillnaden är att jag inte satt upp ett datum när jag ska ha nått det. Det får ta den tid det tar. Det jag tycker är viktigast är att jag kommer iväg till gymmet (alternativt en runda hemma) och gör något.

Förut så undrade jag alltid vad folk tyckte om mig, hur dom såg på mig när man stod i ett omklädningsrum och var tvungen o klä av sig alla kläder. Man står där och gömmer sig bakom en handduk, endast för att man är rädd för vad dom andra ska tycka om hur man ser ut. Och vad är anledningen till att man gör detta? Endast av den enkla anledningen till att man själv inte är nöjd med hur man ser ut. Man vet vad man tycker och tänker om sin egen kropp och tror att människorna runt om en tänker samma sak.

Ser jag en tjej som är överviktig stå och halvt avlida på ett löpband är ju inte min tankegång "fan vad fet hon är, håller verkligen löpbandet för så feta människor?". Jag tänker ju snarare "fan vad duktig hon är som försöker ändra sin livsstil, riktigt bra att faktiskt försöka göra någonting". Sen kan jag ju bara tala för vad jag tänker men jag tror att majoriteten håller med mig när det kommer till detta. Det är SÅ SÅ viktigt att ändra sin röst i huvudet om vad andra människor tycker och tänker om en.

Jag läste någonstans att människan har 2 röster. En som ser hur man vill att framtiden ska se ut. Hur kroppen ska se ut om ett år, hur långt man ska orka springa. Den rösten har dendär viljan att förändra, den har drivkraften och motivationen till att göra en förändring.

Sen har vi den rösten som lever i nuet. Som hela tiden säger "jag börjar imorgon" eller "jag sätter igång på måndag, då har jag hunnit förbereda mig mentalt och då är det ny vecka". Det är den rösten som man måste jobba hårt med. Man måste se till att göra någonting IDAG istället för på måndag (därav namnet på bloggen - today I do) Det kan vara vad som helst. Bara man tar sig ut på en promenad så räcker det gott o väl. Processen att ställa om hjärnan och arbeta bort dendär rösten som hela tiden säger "jag gör det imorgon" är faktiskt lättare än man tror. Det enda man behöver göra är att sluta lyssna på den och dra på sig kläderna för att bege sig ut på en promenad/jogg. Gör man bara detta några gånger som försvinner snart rösten som vill skjuta på det hela tiden och istället för att höra "jag gör det imorgon" så börjar man längta tills man kan få komma ut och röra på sig. Det är en skön känsla att ha den längtan, för när man har den längtan så är motivationen på topp.

Well det blev ett lång inlägg av mycket text.. Nu är det snart dags för mig att bege mig ut och springa en runda. Kanske du bör göra också? :)